" Det ligger inte riktigt i min natur att be gråsten om ursäkt"

Nu har det snart gått två veckor på mitt nya jobb. Å jag måste säga att det känns så jäkla roligt, jag är så glad att jag fick den här möjligheten. Jag lägger bit för bit i mitt nya livspussel och snart har jag alla kantbitarna på plats, eller ramen rättare sagt.

Efter två veckor känner jag mig bekväm med att åka tåg till jobbet, man får rutin på vilket tåg som oftast är fullt, hur lång tid man behöver på sig för att ta sig till stationen från kontoret, var på tåget det är obokningsbara sittplatser, vilka personer som åker vilka tåg. Vill jag prata med Eva Lindau tar jag 08.22 tåget, vill jag titta på när Klas Göran Sahlén sover, då är det 06.52 som gäller, men har jag kvällsmöten då blir det bil.  Både för att jag oftast ska ha med mig massa saker till mötet och för att jag vet inte när mötet blir klart, vill inte vänta två timmar till nästa tåg/ buss går.

Har även fått lite rutin på när matlåda är bäst och när det är enklast att äta ute, även vilken plats jag trivs bäst på i restaurangen på stadshuset. 
Vet vilka vägar som är bäst att gå för att komma på kontoren, de olika parkeringsplatserna vi har på Umestan, var slänger vi sopar, hämtar och lämnar posten, vart man uppdaterar sitt dörrkort på stadshuset m.m.

När dom här bitarna faller på plats, så är det så mycket enklare att fokusera på arbetsuppgifterna och alla människor som jag kan kalla mina kollegor och samarbetspartners.
Det är många! Väldigt många!
Jag som älskar människor i alla olika åldrar, former, ursprung, människor med olika egenskaper och uttryckssätt trivs som fisken i vattnet.

I veckan har jag och Christer Lindvall haft träff med alla andra partier angående valstugorna inför valet 2018, varit med på fullmäktige, riggat vår monter på seniormässan Nolia (även bemannat) varit sekreterare på repskapsmötet, så nu ska jag bara få till protokollet så justerarna kan göra sitt.
I love it!
p.s
Roligaste kommentaren på fullmäktige av Christer Lindvall ( S) - Det ligger inte riktigt i min natur att be gråsten om ursäkt. ( diskussionen var om Apberget)

Sverker Olofsson som konferenser på seniormässan Nolia 

Från ministerbesök till tårtkalas

Nu har snart första veckan på mitt nya jobb gått och jag känner mig glad, hoppfull och förväntansfull. Det är fruktansvärt mycket att sätta sig in i och framför allt - att ta sig in i. Dator, telefon, dörrar, webbshop, kopiatorn, mail och sist men inte minst, i kollegors medvetande.
Många handskakningar har det blivit den här veckan, många nya ansikten att sortera i en verklighet och klura ut hur just han/ hon och jag ska jobba tillsammans.
Veckan började med gruppstyrelse, där mötet avslutades med en sång till Peter Olofsson                     ( partikamrat)  som fyller 50 år och är ute på resa.  Alla som känner mig vet vad jag tycker om att sjunga, kan lova att det avspeglades på sångfilmen.
Hela måndagen var jag på stadshuset och Lena Sandlin tog verkligen hand om mig på bästa sätt. Man känner sig både välkommen och efterlängtad. Kallas värdskap!
Tisdagen så började jag att fixa behörigheter till alla dörrar osv på pari expeditionen och ordna på mitt kontor där.
Och på expeditionen har vi nästa fantastiska människa, Ewa Ögren. Helt makalös spindel i nätet, hon vet ALLT och är så fruktansvärt snäll att man nästan skäms. Tack för att du är bäst och finns där för alla, inklusive mig.

Vet inte varför, men på mitt skrivbord satt Anna Kinberg Batra !  Hon fick sitta där några dagar men nu har jag flyttat på henne, inte kastat bort eller så, men flyttat henne.
Onsdagen så fick vi budget information av Annika Strandhäll vår socialförsäkringsminister och sen var vi på stan och delade ut 100 st rosor som jag hämtat på Buketten.
Passade även på att titta på hur valstugorna ska stå nästa år, ( Rådhustorget) den ansökan ska skickas in strax och nästa vecka är det möte med alla andra partier om placering osv
Torsdag kväll så var det AK styrelse, hemma vid 22.00. Men det gick väldigt bra eftersom min son kommit hem på besök från Stockholm och då blir man pigg och glad över att se honom.
Dagen i dag har gått ut på att sortera, strukturera i papper och pärmar och försöka få grepp om nästa vecka.
PHU!
Det är spännande som tusan.

Sen har vi också tackat av Gunilla Lundgren som gör sin sista arbetsdag i dag för Socialdemokraterna och distriktet. Det är väl ändå typisk att vi bara hann jobba en vecka tillsammans. Jäkla skit!
Och en vecka där hon avslutar allt och jag försöker komma mig in i allt, så det har inte varit en vanlig vecka.
Vi jobbade tillsammans förr i tiden på kommunal Västerbotten och det skulle ju vara så kul att få göra det igen. Men...vad gör man. 1 vecka fick vi i alla fall. Men våra vägar kommer att korsas i rörelsen, det är jag helt säker på.

När jag och Stefan Hagström, en kollega, gick till tåget och fick vi sällskap av en kille som skulle samma väg som vi. När han insåg att vi jobbat åt socialdemokraterna så började han genast diskutera sin livssituation och hur han tyckte pengarna skulle fördelas, otrolig kille.
Jag måste bara säga att Stefan förde detta samtal på ett så fantastiskt sätt och tog sig verkligen tid, även om vi stressade mot tåget. Fick även med sig en fundering eller rättare sagt ett ev problem som killen lyfte. Blev glad i hjärtat över samtalet som jag fick lyssna till och det är dessa samtal som gör skillnad. Bägge fick med sig något att fundera på.

Skönt med helg, men jag gruvar inte till måndag.

Socialminister Annika Strandhäll 

Gunilla Lundgren, bredvid den fantastiska blomman hon fick av Ewa Ögren och Harriet Hedlund.
Fina fina Gunilla 

Grymt goda tårtor festade vi på, vi sprättade faktist den rosa också. 

Anna Kinberg Batra som jag försiktigt flyttat på. Hon har blivit hanterad våldsamt nog tycker jag. 

Agitatorn som gick sin egen väg

I dag har jag varit på löneförhandling på den tjänst som jag sökt och nu också fått.
Tjoho!
Jag börjar som ombudsman / politiskt sekreterare för socialdemokraterna i Umeå den 18 september.
Som ombudsman arbetar jag med frågor som rör socialdemokraterna i Umeås verksamhet, med särskilt fokus på rörelsen och utåtriktat arbete.
En av de viktigaste uppgifterna är att bistå arbetarkommunens ordförande och styrelsens arbete i partiverksamheten och dess utveckling. Ansvarar för att medlemmar och föreningar får bästa förutsättningar att delta i olika verksamheter som ex politiska kampanjer, första majfiranden och andra utåtriktade aktiviteter som innebär dialog med Umeborna.
Det känns såå bra och så fruktansvärt spännande, roligt, utmanande, klurigt och nervpirrigt att få kasta sig rakt in i valrörelsen.
Hur kan jag hjälpa till att skapa ett framtidsorienterat socialdemokratiskt parti i Umeå?
När jag skriver ner det så här så kan man lätt få hicka och andnöd.
Men det känns också så bra och väldigt tryggt att få Ewa Ögren och Lena Sandelin som mina närmsta kollegor, förutom hela rörelsen så klart. Och om jag tidigare haft lite snålt om arbetskollegor, så får jag nu desto fler att kampa ihop med.
Vi ska ju faktiskt skapa detta tillsammans!
Jag kommer att ha två "kontor" ett på stadshuset och ett på partiexpeditionen, eftersom jag jobbar 50% som ombudsman och 50% som politisk sekreterare. ( två par nya skor på varje kontor, ett måste.
Tack Hans Lindberg och Harriet Hedlund för i dag! ( i går)

Jag kommer ju senast från den historiska världen som intendent på Olofsfors bruk, så det finns ju ett naturligt intresse för historia. Och arbetarrörelsen har en lång och väldigt intressant historia bakom sig, många människoöden och berättesler. Hur får jag med detta i dagens politiska arbete?

Och som av en händelse kom det i slutet på augusti ut en bok om en kvinna som hette Kata Dalström. Hur kom det sig att en överklassflicka från Bergslagen , den konservative ingenjör Dalströms hustru och mamma till sju barn, mot familjen och släktens vilja tog beslutet att bli socialdemokrat?
Inledningen på boken ser ni nederst i inlägget.
Det är så bra bra sammanfattning om vad människor i dag också söker.

Det var ett gång ett land där människor trodde och hoppades att det skulle bli bättre. Materiellt förstås - för många var mycket fattiga - men drömmarna om framtiden handlade också om rättvisa, om jämlikhet mellan män och kvinnor, om människors möjlighet att höja sig andligt och moraliskt, om social gemenskap och människokärlek - med att annat ord: om solidaritet.

Årtionden runt förra sekelskiftet har kallats de moraliska utopiernas tidevarv. De fann sina män och kvinnor, människor som tog till sig de nya idéerna, knådade dem och förde dem vidare, ofta under stort motstånd från samhällets makthavare. En kvinna som tiden fann hette Kata Dalström och om henne kommer den här boken att handla om. 

Nu har jag sjutton dagar på mig att läsa ut boken och ladda upp för en ny epok i mitt liv.
Jag känner mig hoppfull om ett spännande år, nya bekantskaper, nya erfarenheter och nya skor.
Ska man börja vandra på en ny väg, se till att ha bra på fötterna !