lördag 25 november 2017

Min berättelse

När jag förra veckan skulle åka på konferens i Sollentuna, fick vi alla en uppgift. Att skriva vår egna berättelse,  om vilken händelse/ vad som gjorde att vi valde att engagera oss i Socialdemokraterna. Jag ska inte säga att jag gjorde uppgiften rätt, men jag tänkte i alla fall till och fick till en berättelse. Det var en väldigt roligt uppgift som fick mig att reflektera över både det ena och det andra och så klart fick jag idéer som Umeå Arbetarkommun kommer att bli drabbade av. 

Min berättelse
När jag fyllde femton år träffade jag min nuvarande sambo, jag femton år och han nitton år.
Han bodde med sina föräldrar på en hästgård fylld med djur och en massa människor.
Hans familj var familjehem, så det varierade under åren hur stort middagsbordet var.
Vi delade övervåningen med killar från olika delar av Sverige, med egna eller familjeproblem med behov av stöd från samhället.
På nedre plan bodde svärföräldrarna.
Familjehemmet fick ofta utstå ryktesspridningar, gjorde man det för pengar, varför skulle dom dra hit gangsters från Stockholm osv.
Dom kunde nog ses som jobbiga och annorlunda, som inte alltid uppförde sig enligt den normala mallen och då pratar jag faktiskt både om familjehemmet och dom som tillfälligt bodde där.
Var det någon i huset som behövde prata, hjälp med läxor eller låna något så delade man med sig.
Man var som en enda stor familj och nästan aldrig ensam.
Det var alltid någon hemma som man kunde umgås med, - ska vi baka en sockerkaka och fika ute under vårsolen? Japp, du bakar sockerkaka och jag fixar rent utemöblerna. Vi hjälptes åt att rykta och mjölka kossan (Rosa), bygga ny bur till kalkonerna, fånga grisar på rymmen och massa annat.
Det var många livliga och heta diskussioner, det var vanligt med olika åsikter, man fick ofta höra förklaringar på hur samhället fungerade och vilken hjälp man kunde förvänta sig av samhället och var det egna ansvaret trädde in.
Jag har fyra systrar och den minste har alltid älskat hästar, så hon var gärna och ofta på gården. Gården rymde många fler än dom som bodde där.
Det var även vanligt att Romer kom förbi på gården för att sälja hästgrejer eller prata hästar. Helt naturligt och helt okomplicerat stannade de på fika.
Min mammas reaktion när jag som sex åring tog hem en Roms familj, var lite annorlunda.
Jag lekte på lekparken bredvid vårt hus, när en Romsk mamma kom fram till mig och frågade vart jag bodde och om hon kunde få fylla på en dunk med vatten – jaa, svarade jag, för vatten hade vi ju, det visste jag.
När jag kom hem med den Romska familjen så blev mamma nog lite chockad, drog in mig och sa- vi har inget vatten. Så klart av rädsla, men för mig som liten blev det jättekonstigt. Jag minns inte om mamma förklarade sig efteråt, men jag minns händelsen väldigt tydligt.
Så här i efterhand förstår jag verkligen skillnaden på att vara ensam hemma med två barn och främlingar vill komma in, mot att vara på en gård fylld med folk och främlingar kommer förbi.
Min familj skilde sig ganska mycket från den familj jag pga. av min sambo hamnade hos.
Kärnfamiljen var viktig, att få ett riktigt jobb och göra rätt för sig. Jag minns inte så många samtal om framtiden, livet, samhället, utbildning m.m.
Det som inte följde den normala normen, var lite konstigt och fel.
I mitt barndomshem pratade man jakt och de flesta som hälsade på hade jakt eller hundintresse. Jag har hört allt man kan höra om ståndskall, olika upptag och jag har hört många, många jakthistorier. Vi hade alltid hundar hemma, ofta hade vi också valpar som skulle skötas om, fantastiskt roligt med det gjorde också att familjen knöts till hemmet.
Men mamma följde gladligen med till Korptjärn och badade med oss barn, bakade och sydde b.la julklänningarna åt oss.
Jag har alltid fått mycket kärlek och en väldigt trygg uppväxt, helt utan faror.
När jag gick från ungdomsvärlden in i vuxenvärlden hade jag tillgång till två ganska olika sätt att leva på.
Tidigt fick jag lärde mig att familjeproblem kan drabba alla, även i det absolut översta toppskiktet i samhället, viktigt att jobba och göra rätt för sig, tidigt insåg jag hur mycket jag uppskattar människor och speciellt samtalen mellan människor.
Jag såg snabbt det fantastiska med mångfald och tidigt byggdes mitt samhällsengagemang upp.  
När jag första gången skulle rösta och välja parti så funderade jag - var fanns partiet med störst famn?
Det blev socialdemokraterna och det förhållandet har hållit ända sen dess. 




lördag 11 november 2017

Spöken och änglamusik i Luleå

Sitter nu på med en kopp kaffe framför tv:n och försöker smälta dagarna jag haft i Luleå, torsdag till fredag ( lunch till lunch möte)
Folkrörelsenätverket - Borlänge, Gävle, Luleå, Sundsvall, Umeå och Östersunds arbetarkommuner träffas och slår sina kloka huvuden ihop. Kan lova, Oj så mycket klokt, bekräftande, tänkvärt som har kommit ut :) och så många nya bekantskaper som knyts. Mycket nöjd över att få ingå i denna grupp och väldigt nöjd med dagarna.
När första dagen hade gått och vi checkat in på vårt hotell, hade vi från Umeå bestämt att träffas en kvart före i foajén innan vi skulle gå till restaurangen där vi skulle äta middag.
Jag blev klar tidigt och tänkte att jag går ner och sätter mig och väntar. Satte mig i en grupp med ganska udda och häftiga fåtöljer . Efter bara en liten stund kommer en äldre, mycket stilig herre in med en medelådersman i sällskap. Dom gick med raska steg mot fåtöljgruppen där jag satt, den äldre herren tog en pall och sa - hoppas du gillar musik, för nu kommer vi att spela. ( Det stod en flygel där) Det går väldigt bra svarade jag.
Den äldre herren sätter sig bredvid mig och sen ....ja.. sen fick jag en fantastisk musikupplevelse. Jag satt helt förtrollad och lyssnade på stycke efter stycket. Jag blev tvungen att fråga - vilka är ni? Varför spelar ni här ?
Lång historia svarar herren, ( Inte gud, den äldre herrn) Man skulle bygga om flygen till ett bord och jag som medborgare vägrade. Så ska du skriva en recension om hotellet, glöm inte nämna den fantastiska flygen. - Lovar, blev mitt svar. Den äldre herren fortsatte - tänk att jag fått domkyrkans organist att spela på en hotellbar. Jag har dragit honom i fördärvet :) Han fick torka sina tårar titt som tätt pga av den otroliga känsla som mannen spelade med.
Mitt sällskap från Umeå droppade in och vi fick njuta av FANTASTISK musik.
Oväntat! Såg det inte komma.

Efter en god middag och trevligt sällskap så gick vi tidigt i säng. Jag ringde några samtal hem och tittade på dagens anteckningar.
La mig och somnade.
Vaknade kl 00.30 eller 01.30, minns inte riktigt, av att en lampa i hallens garderob började tok blinka. Vaknade väldigt rädd och fattade ingenting av vad som hände, stod dörren öppen och släppte in ljus i en blinkande  rytm ? Stod någon med en ficklampa? Vad hände...livrädd försökte jag i mörkret tända sänglampan, hittade inte knappen och rädslan ökade. Tillslut blev jag tvungen att slå på mobilens lampa för att hitta lysknappen på sänglampan. Jag klev upp och tittade i hallen, lampan i garderoben hade fått spunk, men det gick inte att släcka den lampan. Jag stänge garderobsdörren som stod lite öppen. La mig, det fortsatte blinka och tillslut började det lysa upp i nästan samma takt vid skrivbordet. Jäkligt olustigt, i ett gammalt hotell, mitt i natten, helt själv. Jag gick upp igen och insåg att datorn börjat blinka???? Tog den och slängde den under kuddarna i sängen. Det fortsatte blinka både under kudden och i garderoben, men började känna mig lite lugnare och lite mindre rädd.
Somnade tillslut om efter många om och män och på morgonen var det inga lampor som blinkade.

Lite trött efter nattens aktivitet, så fick vi på fredag morgon träffa Luleås kommunalråd Niklas Nordström, under rubriken " Nyckeln till god kommunikation" Mycket bra information, diskussion och många skratt.
Jag är mycket nöjd med dagarna i Luleå och deras fantastiska värdskap.
Applåd till Luleå!




Markus Wargh, Luleå domkyrkans organist, som spelade 



onsdag 1 november 2017

Jag kände mig som en polis

Nu när det börjar bli lite regn och slask ute, tänkte jag att jag behövde en ny jacka. Jag går ju mellan tågstationen och arbetsplatsen i ur och skur. Många av mina ytterplagg är av material som suger åt sig regn.
Sagt och gjort, på en sportaffär hittade jag en bra jacka som tål lite hårdare klimat.
Några dagar senare var jag på ICA i Nordmaling med min dotter och hade min nya jacka på.  Före oss i kön stod två poliser som inhandlade lite lunch.
Det kändes plötsligt som om jag hade köpt en polisjacka, fast utan polismärken, tyckte jag kände mig lite som poliserna framför oss.
När det var våran tur och poliserna hade lämnat byggnaden, sa jag till min dotter lite tyst.
- Jag känner mig som en polis i den här jackan.
Min dotter tittade frågande och storögt på mig.
- Mamma du ser verkligen inte ut som en polis, långt ifrån.
Nähä, detta blev ett typiskt exempel på när tanken inte överensstämmer med verkligenheten, hon plockade snabbt ner mig på jorden igen min dotter. Tänk vad kläder kan få en att känna.
Men i dag har jag faktiskt varit på möte med  bla Polisen, å efter att ha hört hur dom jobbar i Umeå så skulle  jag med stolthet vara deras kollega, kan inte med säkerhet säga att dom skulle vara lika glada, men....


Allvarligt talat; I dag på förmiddagen så diskuterades tryggheten i ett växande Umeå  med Anders Ygeman (S) riksdagsgruppens ordförande - tidigare inrikesminister- samt polisen och UmeBRÅ. Mycket bra samtal och dom gör ALLA ett fantastiskt jobb med att hålla Umeå tryggt.  Det är verkligen många personer, organisationer och tjänstemän som behövs för att göra ett område, samhälle eller en stad tryggt.
Allt från att planera byggandet i kommunen till att ha ett aktivt föreningsliv i stan, från Polis till nattvandrare osv.
Alla behövs och alla kan verkligen göra skillnad, bara vi samarbetar och samtalar med varandra.



Anders Ygeman i diskussion med Polisen 

Vävens helt otroliga toaletter

God arbetslunch