måndag 27 mars 2017

Youtube Åsa gör en total krasch !


Ja, man kan ju bli knäckt av att vara arbetslös innan man ens blivit det. 
Sedan jag sagt upp mig så har jag sökt tre jobb, under min uppsägningstid alltså. 
Ett har jag varit på anställningsintervju på, gick bra, på ett har tiden inte gått ut än och det tredje har nästan knäckt mig.
Ja, så är det och jag är inte så lättknäckt ska ni veta. Bra självförtroende står det i mitt personliga brev, Jojo.
Efter ansökan var inskickad skulle man få göra en webbintrevju, via telefon eller dator. Laddade hem den app man behövde och tänkte det här är väl inget, innan jag provat. Det fanns faktiskt en provintervju man kunde testa på innan man gav sig på den riktiga, mycket snällt
Måla upp den här bilden........
Ta mobiltelefonen och håll den vid bordsytan och tryck på så att du ser dig själv, bara där började det gå snett. Det ser ut som man väger 150 kg underifrån, jag tryckte genast av, tänkte måste få upp mobilen så jag syns rakt framifrån inte underifrån, det är inte en bra vinkel jag lovar.
Hmm... gick in i ett annat rum där jag hittade en blomma där jag kunde sätta fast mobilen i blomman så att den kom upp en bit. Fortfarande var självförtroendet bra, lite naggat med fortfarande helt ok. 
Jag stänger dörren och upplyser alla i huset att jag vill vara ifred. 
Trycker på provintervju och upp kommer en fråga, berätta om dig själv...en klocka tickade ner i 15 sek, betänketid och sen skulle inspelningen börja. Kör....jag heter Åsa och ......tryckte av. Så skit jobbigt. I högra hörnet tickade en klocka ner tiden du har på dig att svara på frågan , 80-60 sekunder, så stressande. Jag tänkte jag skriver ner stödord som jag vill använda mig av . Sagt och gjort, sprang ut ur rummet och hämtade papper och penna och började skriva. Nu kör jag bara direkt på riktiga intervjun, sluta fjanta dig sa jag till mig själv.
Första frågan - varför skulle du passa för detta jobb? En totalt galen människa stirrar på mig ( som jag väl kände igen) , en klocka som tickar ner 59, 58, 57.....va fan. Helt osammanhängande sa jag nått.
Nästa fråga - varför är du en bra förebild? Fortfarande är svaren helt osammanhängande från en människa som det känns som jag inte känner, för ur hennes mun kommer saker jag aldrig skulle säga känns det som.
Tänkte jag får ta igen dessa dåliga svar på nästa fråga, väntar....nä tack för intervjun??????What? Slut? Hjälp!
Dom kommer aldrig att anställa denna människa tänkte jag.
Gick ut ur rummet med väldigt litet självförtroende och gapskrattande. Ja man kan inte annat än att skratt åt detta elände. Jag har aldrig gruvat inför en anställningsintervju, tycker dom är intressanta,roliga och spännande. 
Men inte det här! 
Så märklig upplevelse. När man ser klockan ticka i högra hörnet inser man att jag hinner inte måla upp en bild, utan kortfattat måste svaret vara och då blev det för kortfattat och ord kommer ur munnen som är ryckta ur sitt sammanhang. Sen ska man försöka rädda något med att säga ett annan ord som inte heller fyller någon funktion.
Hemskt!
Efter en sådan här duvning så vet man knappt vad man tänkte och vad man egentligen har sagt. Helt förvirrat. Jag hoppas verkligen att jag går till en vanlig intervju i detta fall, även om jag inte får tjänsten så skulle jag vilja ha revansch och visa upp den riktiga Åsa.
Ja, jag har så pass gott självförtroende att jag kan skratta åt det och jag sover gott om nätterna. Jag får se det som en lektion i stresshantering och att jag någon gång i framtiden kommer att behöva den här upplevelsen,även om jag just nu gärna skulle varit utan den.
Men mitt tips om ni kommer i samma situation, hoppa INTE över testintervjun. Kör hela det programmet fullt ut, det skulle nog ha förenklat det lite. Men nä, jag tryckte av det pinsamma och gick direkt på skarpt läge och gjorde det ännu mer pinsamt.
Jag bjuder gärna på den här erfarenheten, varsågod!

Så här kände jag mig när jag gick från intervjun 

Men vad kan jag göra åt det nu ?
Galen.......

måndag 20 mars 2017

Cirkusprinsessa? Egen företagare? Vad ska jag bli när jag blir stor?

Nu när jag är inne i ett stadium då man ska avsluta och överlämna arbetsuppgifter och då inser man så otroligt många människor man träffat under tiden som intendent.
Och dom kommer jag inte att säga upp bekantskapen med, men den naturliga kontakten via julmarknaden, lucia, marknadsföring, besökare, bruksgruppen, styrelsen, olika arbetsgrupper, guidegrupper osv kommer ju inte att finnas kvar. För många har jag ju kontakt med via mitt jobb och det börjar kännas lite sorgligt. För vid varje arbetsuppgift som jag tänker den ska jag inte jobba mer med, så finns det så många människor som gör den arbetsuppgiften kul och spännande. Alla dessa möten.

Och inte tala om alla nya möten som jag går miste om.
Ta tex i dag har jag en fotograf i hyttan som fotar bröllopsbilder, så häftigt.Inte ett brudpar, utan till en reklambroschyr ( eller nått sånt)
Snacka om kontraster, den vita oskuldsfulla brudklänningen, mot det hårda järnet och den smutsiga, kalla miljön. Ser verkligen framemot att se resultatet.
Det är så mycket som händer här på bruket som ni läsare inte kan förstå :)

Sen nästa fråga som börjat dyka upp i mitt huvud är, hur ska jag hitta ett jobb där jag får den utmaning, tillfredsställelse, glädje, miljö, lust osv som i det här jobbet på Olofsfors bruk? Jag tror bannemej att jag blivit förstörd här.??? Man börjar undra om man kan få ut skadestånd?
Var hittar jag denna miljö? Utmaning?
Jag har redan varit på en anställnings intervju på ett statligt företag, OPS! Tydliga gränder, inget gummiband i arbetsuppgifterna, kontor kontor snackar vi om. Jag ska erkänna att lite panik fick jag. Allt går så klart att anpassa sig till, men kontrasten var otroligt tydlig. Absolut inget fel på det jobbet, men man kan undra om det var det jobb där jag skulle göra mig bäst. Vilket jobb är det egentligen ? Funderar starkt på att starta eget, eventbyrå. "Åsas tankesmedja fixar "i rosa neon. Då kan jag fortsätta att jobba med vissa av mina gamla kollegor :)

Har märkt för att ta mig igenom denna bergochdalbana som det känns som , så lyssnar jag på musik konstant. Musik, rytmer, dans och rörelser ger mig så otroligt mycket glädje. Måste nog påbörja en danskurs igen, eller kolla vad syrran kör för gympapass nu. För dom är oftast till musik..........Det är så mycket att tänka på hela tiden, avsluta, påbörja, flyga i luften och inte veta vart man landar, så musiken får mig att bara vara där i den rytmen, den glädjen och i just den sången. Underbart!

Ja, det är inte bara att bryta upp. Men jag ser verkligen framemot framtiden, jag vet att något bra kommer. Det måste bara få mogna och ligga till sig, då kommer det att uppenbara sig vad jag ska göra. Sen om det är en danskurs, nytt jobb eller starta eget företag det få vi se : ) Om jag vore yngre skulle jag återgå till cirkusen, där jag levde i mitt tidigare liv, men den drömmen har jag strukit från listan.
Nu är fokus på att överlämna så bra jag bara kan, bara jag fick någon att överlämna till !!!!!!

Detta är faktiskt ett jobb, tro det eller ej :) 

Jag kanske ska återgå till cirkusen, där jag levde i mitt tidigare liv. 

tisdag 7 mars 2017

Nu lämnar jag över stafettpinnen

Det är med sorg i hjärtat jag vill förmedla till mina trogna bloggläsare jag kommer att lämna Olofsfors den 31 maj 2017. Det innebär också att bloggen kommer läggas ner eller att få ett annan innehåll framöver, som.... hur man söker jobb, hur man inskolas på nytt jobb, vad krävs för att byta jobb och möjligen hur man hittar kurser att läsa. Ja vem vet vad innehållet kommer att bli eller om det blir någon fortsättning på bloggen, det enda jag vet är att Olofsfors tiden snart är slut.

Jag trodde inte att jag frivilligt skulle ta steget att lämna Olofsfors bruk. Tänkte mig nog snarare att bli utburen på bår, gå i pension eller nått liknande. Men nu blev jag erbjuden 80 % från 100 % tjänst och jag tackade nej. Det finns inte pengar till ens 80 %, jag ser det.
Genom åren har jag utifrån ekonomi gått upp och ner i tjänstgöringsgrad, anpassat mig och försökt göra det bästa av situationen. Det har sällan ( aldrig) tagits bort arbetsuppgifter vid sänkning av tjänst, utan jag har bara fått springa fortare.  Men jag och styrelsen har tidigare tillsammans efter flera möten konstaterat att nedskärningar är ett måste och det har inte varit något som varken jag eller styrelsen velat.
Gemensamt har vi tagit oss genom obekväma beslut.
Nu är vi där igen, men...denna gång är det lite annorlunda mot andra gånger. Jag ser inte att jag kommer att arbeta 100 % de närmsta åren, och jag känner faktiskt inte att vi tagit det här beslutet tillsammans ( som tidigare) Då satte vi oss ner hela styrelsen och personal och vänt och vridit på möjligheterna till en annan lösning än neddragning av personal.
Och det gör en viss skillnad i min värld !

Jag har verkligen sedan januari  2012 andas Olofsfors bruks historia dygnet runt, alla dagar i veckan. Det är fascinerande hur ett ställe, en plats, en historia kan trollbinda en så hårt som bruket gjort. Ju mer jag lärt mig ju nyfiknare blev jag. Jag har fullkomligt älskat att guida runt besökare här, grottat ner mig i historien och fått lära mig mer och mer om denna fantastiska industrihistoria som bruket bär på. Byggt utställningar, jobbat med bruksgruppen ( alla aktörer på bruket), utvecklat produkter att sälja i shoppen, utveckla shoppen, fixat med säsong och alla aktiviteter som vi har på bruket, jobbat med utveckling och avveckling m.m
Men sen har det så klart varit många tunga delar i arbetet, som att få ekonomin att gå runt, att se potentialen på bruket och inte kunna genomföra det, genomförandet av bruketsdag, julmarknad och lucia som många tycker är självklart på bruket, de aktiviteterna är väldigt svåra att genomföra på en personalstab på  250 % tjänst som nu ska bli 210 % och ytterst lite ekonomiska medel.

Men det har alltid vid kärva tider, funnits dom där guldkornen som vägt över att stanna i detta enormt tuffa arbetsklimat.
Nu senast ( efter jul) så började jag fundera på en berättarföreställning som man kan erbjuda bla konferensgäster och besökare. Jag började läsa alla intervjuer med arbetare från bruket som är nedskrivna och fick även hjälp av Sveriges enda berättar antikvarie att paketera, skala bort och sätta ihop dessa berättelser. Så jäkla kul! Tänkte belysa bruket ur ett kvinnoperspektiv.
Men ...ja ni förstår med en nedskärning av min tjänst och även på vår mark och byggnadsvårdsansvarig Jonny så blir det väldigt svårt att kunna lägga tiden på ett berättarprojekt. Och när jag valde att gå helt blev det så klart helt omöjligt!

Men jag tänker, det finns inte något ont som inte för något gott med sig.
Tänker att man måste sätta sig ner och fundera vad vill man att Olofsfors bruk ska vara?  Vilka ska vara med att utforma bruket? Vad kan man förvänta sig på 210 % tjänst? Vad ingår i kärnverksamheten och hur får man den att fungera?
Det är helt klart roligare att vara visionär och planera för framtiden, men just nu finns ingen nutid kvar nästan. Och då känns planerna om framtiden på styrelsemötena ( som tar stor plats) nästan som ett hån mot personalen som kämpar i nutid.

Jag hoppas med hela mitt hjärta ( och det är stort) att detta kommer att lösa sig.
Och eftersom jag känner bruket så väl, så vet jag att överlevnadsinstinkten finns.  Herre gud bruket har ju överlevt sedan 1762, så det ska nog stå pall några år till.
Men bruket behöver stöttning och jag hoppas att man hittar en bra person som förstår brukets värde och att bruket har blivit gammal och måste hanteras varsamt.



Kanske blir jag heltidsmormor, bästa jobbet ever.... undrar bara vem som betalar ut lönen då?