tisdag 22 februari 2022

Hantverks Lan mitt på dan!

Min arbetsdag i dag har gått i 100 knyck, kastats mellan högt och lågt, digitalt och fysiskt, praktiskt och databaserat, ja allt mellan himmel och jord. 

Men mitt på dagen, närmare bestämt kl 13.00 hade jag bjudit in till HantverksLAn mitt på dan! Kom till Medborgarskolan med ditt hantverk och förkovra dig tillsammans med andra intresserade och  intressanta människor. 

Ingen anmälan krävdes, så lite nervös började jag bli när klockan närmade sig kl 13.
En klev in med ett leende och tog av sig skorna och hoppet om att vi kanske skulle blir några fler tändes. Och mycket riktigt, det klev in några till som satte sig till bords. 
Jag hade förberett mig med att hämta några stickmönster på vantar hos "Olofsfors garn och tyger", med tillhörande garn och stickor. I lärande syfte.
Men det var ett garvat gäng som kom, dom hade stickat mer än en vante i sina dagar. Och så jag som lätt blir stressad av att det tar lite tid med hantverk. 
Men dom plockad upp sina både påbörjade och helt nya mönster och sen kom pratet igång. 
Så fruktansvärt mysigt!
Vi pratade om olika hantverkstekniker, olika hantverk, delade erfarenheter och tipsade varandra om garner och erfarenheter. 
Jag bryggde lite kaffe och vi fortsatte prata om åldrande, sysselsättningar, kurser, havet och stuglivet, att vara tvilling, vi visade varandra foton och hade allmänt super mysigt. 

Nu till det mest chockartade -  jag blev sååå sugen på att sticka ett par sockar. Det såg så mysigt ut där dom satt så avslappnade och småpratade om livet och stickade
Ja jag är helt medveten om att jag inte kommer att känna så när jag börjar, jag har stickat ett par sockar i hela mitt liv, men jag tror det är dags för nr 2 nu. Kan inte ålder ha gjort sitt? Har jag inte mognat? Fått ett inre lugn? Tanter ska väl kunna sticka sockar, jag är ju mormor för tusan. 
Tror jag gick på högstadiet när sockpar  nr1 kom till, fruktansvärt snygga sockar om jag får säga det själv. Klarade jag det då måste jag väl klara det nu, eller? 

Jag har lagt undan garn, mönster och stickor hos Gertrud (Olofsfors garn och tyger) väldigt snyggt garn och jag kan se framför mig ........hur alla på nästa HantverksLan får hjälpa mig och lugna mig. 
Hoppas verkligen att ålder har gjort sitt!! ( för allas skull) 
Men jag längtar till nästa tisdag då jag också ska sitta och småprata, sticka och mysa. För dom som kom i dag kommer tillbaka nästa vecka. En av deltagarna skulle lära oss något konstigt, minns inte ens vad det var, men resultatet var en mössa.
Lycka! 





söndag 20 februari 2022

Från skoterkurs till verksamhetsberättelse på en helg!

 

Ibland snurrar jobb och privatliv ihop sig mer än vanligt till en boll som man inte riktigt vet var den kommer ifrån eller till vem man ska passa. Kollegor eller familj och vänner. Och vet ni ? Jag har som inga problem med det, snarare tvärtom. Många vill att jobb och familjeliv ska vara två olika "bollar". Jobb är jobb och hemma är hem. Men...När dom här två bollar blir till ett, mår jag nästan som bäst.

Helgen var lite så.....bollen sattes i rullning
Familjeutflykt med skoter, grillning och lek ute i solen, men barn, barnbarn och några till. Redan när vi skulle iväg från huset, så fick vi problem - hjälm. Vilken skulle jag ha? Den hjälm som jag har till motorcykeln verkade vara den som Pether har till skotern. Den som barnbarnen brukar ha fick jag inte på mig. Tanken börjar komma- måste jag ha hjälm, vi skulle ju bara en liten bit. Kanske kunde jag gå? Nä packpulkan hade vi inte på gården och vi hade lite grillgrejer som skulle med och dom var nog enklast att köra på skotern och lite för långt att gå med den packningen. Men utan hjälm? 
Då kickade jobbet in, jag sitter med ung som gammal och examinerar skoterprov flera gånger i veckan just nu. Jag kan bara INTE åka skoter utan hjälm och samtidigt messa om vikten av säkerhet och följa alla lagar och avtal. 
Det var bara att leta fram en hjälm, fanns inget annat. 
Sen på utflykten ville barnen bli dragen av skotern men spännband och pulka runt en liten liten runda. 
Ungarna hade jätte kul och jag stod och tänkte - är detta ok? 

Nu i skrivande stund tänker jag- är det så bra att jobb och vardag mixas i mitt huvud till en enda boll? För någon minut sedan tyckte jag det och tror nog att jag ff tycker det. Jo, jag är helt säker! 

I dag hade jag bestämt att vinterbada kl 13.
Har gjort det en gång tidigare, men varit med flera flera gånger, då vi erbjuder prova på vinterbad på Medborgarskolan ( jobbet) Första gången jag gick ner i en isvak var verkligen något speciellt. Kände direkt att det inte var sista gången. Jag blev pigg, otroligt pigg och glad. 
I dag följde syrran med sambo och mågen men, även dottern var med som fotograf. 
Vad var då orsaken till fotograf och dopp just nu. Jo jag vill ha en bild på vinterbad, med medborgarskolan mössa på huvudet- till verksamhetsberättelsen som skrivs just nu. 

Men här ska jag vara ärlig- vet inte om kortet till verksamhets berättelsen bara var ett svepskäl till att få orsak att bada eller om bilden till VB är det viktiga. Jag är inte helt säker på om min chef kommer att ta med bilden eller inte och det gör mig ingenting. Så badet kanske vara viktigare? 
Men oavsett så flätade jag snyggt ihop privatliv och jobb i tanken, återigen.
Badgruppen på Messenger vet att jag badade för kortet skulle och krävde också att jag la upp kortet i badgruppen. Det är gjort, så jag känner att jag är klar. 

Kan bara tillägga att vi har platser kvar på prova på vinterbad den 27 feb och 6 mars kl 13.00. Har ni inte prova så kan jag start rekommendera det. 
Det är en fysik och psykisk kamp som man går igenom. Hjärnan skickar ut alla signaler, impulser, tecken den kan - KLIV FÖR HEL...TE UPP! Det sticker och värker i kroppen och man går ändå ner. En match jag tycker ni ska gå med er själv. Sen är upplevelsen före och efter doppet otroligt individuellt, men detta är min beskrivning. Jag vill gärna höra din! 






fredag 18 februari 2022

Hänger ni med på en krasch till?

I perioder så har jag försökt starta upp bloggen igen och det kraschar alltid.
Den startades för att jag skulle kunna beskriva/ förklara vad en Intendent gör på Olofsforsbruk gör när museet inte är öppet. För den frågan fick jag ofta - men vad gör du när det inte är öppet? Så slappt jobb.
Allt jobb görs när bruket inte är öppet, vill jag bara upplysa er om!
Det var fantastisk roligt och läsarna insåg att det hände mer än vad man kunde tro och jag fick min lust till skrivandet tillfredsställt. 
Sen började jag som ombudsman för Umeå arbetarekommun. Då blev det inte lika enkelt att skriva, kände att jag var tvungen att vara lite politiskt korrekt, som jag inte alltid är. Kände inte att jag kunde skriva ironiskt, vridet och kul. Lusten dog.
Men...kan jag ha vilat mig i form? 

Nu när jag jobbar på Medborgarskolan med folkbildning, utbildning och allt däremellan så har tanken slagit mig lite nu och då, att det finns stunder och ögonblick som vore fantastiska att dela med mig av. Känner lite som med Olofsforsbruk, undra om folk verkligen förstår vad jag gör på jobbet och vilket otroligt intressant jobb jag har. Alla fantastiska möten med organisationer, människor, föreningar, samarbetspartners, ja kort och gott människor. 
Sen att återigen få jobba i den kommun som jag både är född, uppvuxen och levt hela mitt liv i, är fantastiskt. Man får tycka vad man vill om Nordmaling, men det är underbart att gå ut genom dörren ( hemma eller på jobbet) och jag vet att jag inte behöver gå många meter innan jag säga hej till någon, stannar och prata en stund eller få en fråga - När startar ni Meditationskursen som jag läste om? 
Fantastiskt! 

Min dag i dag var ett bra exempel på en dag där människor och jobb länkar ihop sig. Mina möten med människor i dag gjorde jobbet bättre och människorna jag mötte fick hjälp att komma vidare i sina funderingar tack vare mitt jobb. 
Jag fattar, svårt att hänga med, men känslan är som handen i handsken. 

Men vi kör väl, hänger ni med på en krasch till? 




lördag 8 december 2018

I din närvaro känner jag......

Nu har jag gått ombudsmanna utbildningen klart och jag sitter här dagen efter sista internatet och kan inte riktigt släppa vare sig innehållet eller de fantastiska människorna som jag lärt känna och som lärt mig så mycket, om mig själv, livet och jobbet.
Ibland kan det hjälpa till att sorter i huvudet med att skriva av sig, så jag provar.

När man börjar tillhöra en grupp så vet man aldrig hur den utvecklas eller vart den tar vägen. Så var det också i detta fall, det var som vilken grupp som helst ( nästan) Några hade jag träffat tidigare, men de flesta var helt nya bekantskaper. Men en sak hade vi gemensamt- vårt jobb i partiet. Det som började knyta oss samman var det lika upplevelser av partiets ledarskap och ombudsmannen roll. Vi upplevde alla nästan exakt samma sak i hela landet, från Umeå till Malmö. Det gjorde att man kände sig lite tryggare i sin egna känsla och man kunde börja fokusera på innehållet i tjänsten och släppa tanken att man hamnat på totalt fel plats i livet. För första gången upplevde jag att jag verkligen hamnat rätt och bara valet 2018 var över så skulle det här bli bra.

Sen gick gruppens känsla över till att lära av vandra, ta goda råd och hjälpa varandra vidare i tankar, uppgifter och det som är lite förvånande här är att gruppen fortsatte vara grupp ( utan små grupper i gruppen) även när det kom in några nya. Det säger också en del om gruppens storhet.
Dom nya uttryckte det i utvärderingen att dom var lite orolig att komma in i en grupp som jobbat ihop sig, men varken dom eller vi kände av det. Det kändes nästa som om dom fattas gruppen mer än att dom kom in och förstörde gruppsammansättningen.
Efter denna träff så tog jag med mig tips och trix hem och genomföre vissa förändringar på hemmaplan. Tex så genomföre jag en träff för nya medlemmar på ett annat sätt och det kändes såååååå bra.

Nu har jag varit på sista tredagars internatet och nu har jag lämnas med en känsla av rikedom att jag fått det här fantastiska kontaktnätet, ett förtydligande på att jag tycker att mötet med människor är det som tar oss framåt och att jag måste ta avstamp utifrån mina egna värdering i mitt jobb.
Det är inga nya upptäckter, men den här utbildningen och gruppen tydliggjorde det så otroligt mycket.
Jag tycker verkligen om när man får träffa människor och utvecklas tillsammans, att få göra det på ett enkelt och glatt sätt, man måste ha roligt även om ämnena som man behandlar är tunga.

I en övning som vi avslutade utbildningen med  - i din närvaro känner jag ......... Alla fick sitta mittemot varandra och börja övning med texten i din närvaro känner jag .....och så skulle vi fylla i vad vi kände när vi satt mitt emot just den personen.
Och för första gången så fick jag höra du är så klok. Jag har gjort liknande övning tidigare och får alltid höra, glad, inspirerande osv. Har alltid varit avensjuk på dom som fått höra, klok och lugn.
Men nu hände det! Jippi!
Det som också stärkte gruppen så här i slutet var just den övningen, vilket gäng på att snappa upp, formulera sig och vilka människokännare.
Grymt stark avslutning. Jag fick inte bara höra att jag är klok, utan också i denna övning fått  den absolut finaste komplimangen i hela mitt liv någonsin.
Det här är min egna kortversion av utbildningen och det här gänget. Finns säkert fler känslor och tankar, men jag kan inte ge annat än min.

Den här gruppen kan flytta berg med sin kunskap, vilja och insikt.






söndag 2 december 2018

Julkalendern är pågång igen.....

När jag 2017 i sep började som ombudsman i Umeå arbetarekommun, var det väldigt mycket som var nytt. Valrörelsen, hur man tar sig till jobbet och kollegorna. För att på något sätt ha koll på något, så tänkte jag att det skulle vara en bra ide att göra en julkalender med alla ordföringar i nämnderna. Sagt och gjort, det gjorde jag.
Jag fick jaga många av ordföringarna, men jag fick också lära känna dom väldigt bra. Så idén var inte så dum, även om det var svettigt.
Nu har det gått ett år och kalendern är pågång igen, så nu får ni lov att följa lucköppningarna hela vägen fram till julafton, kl 08.00 varje dag.
Men..... nått har hänt!
Jag spelade oftast in filmerna på min privata telefon, som har grymt bra kamera, la in filmen på Facebook via datorn och la in schemaläggning på när den skulle visas. På det sättet kunde jag bara fokusera på att göra luckor och dom visades med automatik.
I år  är det inte lika lätt och jag fattar ingenting, det bara jävlas.
Så om jag tyckte att 2017 var kämpigt att få ihop, så kommer 2018 års kalender att vara knöligare från min sida om jag inte löser problemet med att schemalägga kalendern.
I morgon är det en fantastisk lucka med Andreas Lundgren, ordförande i individ- och familjenämnden, men som jag jobbat i dag att få den schemalagd, det funkar inte. Vet inte om den är för stor, nätet är svagt, fel upplösning eller vad f...är det.
Så i morgon är det bara att ägga ut direkt från telefonen kl 08.00, det är det enda sättet som funkar. Och bara det är konstigt tycker jag.
Det är jäkligt störigt att det inte går att schemalägga från telefonen, det vore bra.

Men som äkta norrlänning så gillar man ju att det går lite tungt, det ska inte vara enkelt. Man cyklar ju helts opumpat i lite uppförsbacke, då känns det att man lever.

Jag ska till Stockholm onsdag - fredag, för att gå sista delen i ombudsmanna utbildningen, känner mig så peppad. Det är ett jäkligt skönt gäng jag går med och det är en väldigt bra utbildning. Sen är det lite lyxigt att någon gör frukost, lunch och middag till en. Behöver inte städa eller nått, bara supa in lärdom i vacker miljö.
Man blir trött det ska jag erkänna, men det är väldigt utvecklande och kul.











tisdag 20 november 2018

Att möta nya medlemmar i sina första steg mot -att förändra världen!

Alla jobb har sina fördelar och sina nackdelar. I dag har mitt jobb levererat fördelar, i stor mått.
Jag är fortfarande lite hög av kvällen och nu när jag ska lägg mig, känner jag att det nästa är svårt att slå sig till ro. Jaja, tänker ni, vad har du gjort?
Jo, nu ska ni få höra.
Under valet och efter valet så har vi fått många nya medlemmar i Umeå arbetarkommun. Minns två gånger på år ska vi kalla in alla nya medlemmar till ett medlemsmöte ( för nya medlemmar) och gå igenom organisationen osv.
I kväll var en sån kväll, 18, 30 ramlade 12 nya medlemmar in i alla åldrar, olika kön och olika ursprung och en härlig blandning av erfarenhet.
Jag och min chef Harriet Hedlund tog emot gänget och började samtala, förklara och lyssna. Tre stor frågor diskuterades - varför är du socialdemokrat? Varför gick du med i partiet nu? Vad vill du få ut av ditt medlemsskap?
Ja, man blir lycklig och enormt hoppfull. Många långa intressanta diskussioner blev det.
Vi behöver alla människor som är beredda att axla ansvaret för sin kommun och Sverige, alla partier behöver det. Flera uttryckte - nu har jag varit staketryttare länge nog, vill man förändra måste man engagera sig.
En kille sa- jag vill se hur politiken går till, få information om vad som händer bakom kulisserna         ( typ). Absolut sa jag och Harriet i kör, sagt och gjort.
Så, nu kommer den här gruppen att få gör ett studiebesök på vårt nästa representantskap. Vad händer i det högs beslutande organet i Umeå arbetskommun?
Dom blev glada och jag och Harriet blev glada, det känns jätte kul.
Jag hoppas verkligen att dom bli väl mottagna i de föreningar som dom kommer att tillhöra och att engagemanget lever vidare.
Jag tror, utan att veta att den här gruppen kommer att följas och gå medlemsutbildningen tillsammans nästa år.
Ja, det är sådana här dagar som gör jobbet fantastiskt!


söndag 18 november 2018

Första inlägg på min blogg för i år.
Det har varit en stor besvikelse, förvåning och allmänt trist att inte känna att jag kunnat skriva i min blogg, som varit så stor och rolig del i mitt jobb som intendent på Olofsfors bruk. När jag slutade där och började jobba som Ombudsman i Umeå så har det varit väldigt svårt att både landa i det jobbet och känna - vad kan jag skriva om i mitt nya jobb.
Men nu tror jag att jag känner mig någorlunda trygg för att göra ett försök :)


Mitt nya jobb som ombudsman har varit väldigt prövande och väldigt nyttigt för mig. Jag har alltid jobbat i min hemkommun och haft full koll på människorna, byggnader, organisationer, kulturer, vilka vindar som blåser, varifrån dom blåser osv.
När jag bytt jobb i kommunen så har jag bara behövt fokusera på mina nya arbetsuppgifter. ( det har inte alltid varit bara) men resten har jag kunnat.
Men när jag började i Umeå så skakades hela jobbvärlden om, nya människor, främmande byggnader, områden ( stadsdelar) nya sätt att ta sig till och från jobbet och inte minst att helt tappa det förtroendekapital man byggt upp, vem ska jag vända mig till om jag behöver boka konferenslokaler på stadshuset, när jag behöver hjälp med datorn ( nu  har jag hittat en Anders ) det som i Nordmaling inte skulle varit en fundering ens.
Nu blev allt nytt + arbetsuppgifterna. Men som jag brukar säga så gillar jag utmaningar och tror verkligen att det är i dom man utvecklas.
Vad tycker jag då om mitt nya liv i Umeå ?
Ja... att börja som ombudsman i en valrörelse är inte enkelt, extra mycket ska göras och alla har börjat känna av tävlingsnerven. Kontoren på jobbet fylls med nya kollegor, valarbetare och valmaterial för varje vecka som går.
I SSU:s kontor sitter dom nu fyra stycken och i distriktets kontor är dom tre, men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Ny Micro har vi varit tvungna att införskaffa så att luncherna ska gå att genomföra utan bråk. Så nu är vi ca 11 st på kontoret,  där vi tidigare varit 5-6 st.
Bara det praktiska har börja bli kännbart, vem bär ut soporna, tömmer diskmaskinen, rensar i kylskåpet, hämtar upp papper från källaren, hämtar posten, går med posten, torkar av borden, ställer valmaterial så dom inte är i vägen, har koll på larmet osv, vi har faktiskt larmat in en kille under hans första vecka på jobbet, han var så tyst och visste så klart inte på vilket sätt vi tittade om det satt någon i SSU kontor ( nyckeln måste hänga på utsidan ) Hans kommentar dagen efter - larmet är högt, jätte högt.
Små, små saker men ack så viktiga för att det ska fungerar.

Nu är valet över och en vardag där långsiktighet och planering kan ta plats. En tid då jag kan sätt min prägel på jobbet och staka ut en väg som jag vill gå.

Vi hörs!










lördag 25 november 2017

Min berättelse

När jag förra veckan skulle åka på konferens i Sollentuna, fick vi alla en uppgift. Att skriva vår egna berättelse,  om vilken händelse/ vad som gjorde att vi valde att engagera oss i Socialdemokraterna. Jag ska inte säga att jag gjorde uppgiften rätt, men jag tänkte i alla fall till och fick till en berättelse. Det var en väldigt roligt uppgift som fick mig att reflektera över både det ena och det andra och så klart fick jag idéer som Umeå Arbetarkommun kommer att bli drabbade av. 

Min berättelse
När jag fyllde femton år träffade jag min nuvarande sambo, jag femton år och han nitton år.
Han bodde med sina föräldrar på en hästgård fylld med djur och en massa människor.
Hans familj var familjehem, så det varierade under åren hur stort middagsbordet var.
Vi delade övervåningen med killar från olika delar av Sverige, med egna eller familjeproblem med behov av stöd från samhället.
På nedre plan bodde svärföräldrarna.
Familjehemmet fick ofta utstå ryktesspridningar, gjorde man det för pengar, varför skulle dom dra hit gangsters från Stockholm osv.
Dom kunde nog ses som jobbiga och annorlunda, som inte alltid uppförde sig enligt den normala mallen och då pratar jag faktiskt både om familjehemmet och dom som tillfälligt bodde där.
Var det någon i huset som behövde prata, hjälp med läxor eller låna något så delade man med sig.
Man var som en enda stor familj och nästan aldrig ensam.
Det var alltid någon hemma som man kunde umgås med, - ska vi baka en sockerkaka och fika ute under vårsolen? Japp, du bakar sockerkaka och jag fixar rent utemöblerna. Vi hjälptes åt att rykta och mjölka kossan (Rosa), bygga ny bur till kalkonerna, fånga grisar på rymmen och massa annat.
Det var många livliga och heta diskussioner, det var vanligt med olika åsikter, man fick ofta höra förklaringar på hur samhället fungerade och vilken hjälp man kunde förvänta sig av samhället och var det egna ansvaret trädde in.
Jag har fyra systrar och den minste har alltid älskat hästar, så hon var gärna och ofta på gården. Gården rymde många fler än dom som bodde där.
Det var även vanligt att Romer kom förbi på gården för att sälja hästgrejer eller prata hästar. Helt naturligt och helt okomplicerat stannade de på fika.
Min mammas reaktion när jag som sex åring tog hem en Roms familj, var lite annorlunda.
Jag lekte på lekparken bredvid vårt hus, när en Romsk mamma kom fram till mig och frågade vart jag bodde och om hon kunde få fylla på en dunk med vatten – jaa, svarade jag, för vatten hade vi ju, det visste jag.
När jag kom hem med den Romska familjen så blev mamma nog lite chockad, drog in mig och sa- vi har inget vatten. Så klart av rädsla, men för mig som liten blev det jättekonstigt. Jag minns inte om mamma förklarade sig efteråt, men jag minns händelsen väldigt tydligt.
Så här i efterhand förstår jag verkligen skillnaden på att vara ensam hemma med två barn och främlingar vill komma in, mot att vara på en gård fylld med folk och främlingar kommer förbi.
Min familj skilde sig ganska mycket från den familj jag pga. av min sambo hamnade hos.
Kärnfamiljen var viktig, att få ett riktigt jobb och göra rätt för sig. Jag minns inte så många samtal om framtiden, livet, samhället, utbildning m.m.
Det som inte följde den normala normen, var lite konstigt och fel.
I mitt barndomshem pratade man jakt och de flesta som hälsade på hade jakt eller hundintresse. Jag har hört allt man kan höra om ståndskall, olika upptag och jag har hört många, många jakthistorier. Vi hade alltid hundar hemma, ofta hade vi också valpar som skulle skötas om, fantastiskt roligt med det gjorde också att familjen knöts till hemmet.
Men mamma följde gladligen med till Korptjärn och badade med oss barn, bakade och sydde b.la julklänningarna åt oss.
Jag har alltid fått mycket kärlek och en väldigt trygg uppväxt, helt utan faror.
När jag gick från ungdomsvärlden in i vuxenvärlden hade jag tillgång till två ganska olika sätt att leva på.
Tidigt fick jag lärde mig att familjeproblem kan drabba alla, även i det absolut översta toppskiktet i samhället, viktigt att jobba och göra rätt för sig, tidigt insåg jag hur mycket jag uppskattar människor och speciellt samtalen mellan människor.
Jag såg snabbt det fantastiska med mångfald och tidigt byggdes mitt samhällsengagemang upp.  
När jag första gången skulle rösta och välja parti så funderade jag - var fanns partiet med störst famn?
Det blev socialdemokraterna och det förhållandet har hållit ända sen dess. 




lördag 11 november 2017

Spöken och änglamusik i Luleå

Sitter nu på med en kopp kaffe framför tv:n och försöker smälta dagarna jag haft i Luleå, torsdag till fredag ( lunch till lunch möte)
Folkrörelsenätverket - Borlänge, Gävle, Luleå, Sundsvall, Umeå och Östersunds arbetarkommuner träffas och slår sina kloka huvuden ihop. Kan lova, Oj så mycket klokt, bekräftande, tänkvärt som har kommit ut :) och så många nya bekantskaper som knyts. Mycket nöjd över att få ingå i denna grupp och väldigt nöjd med dagarna.
När första dagen hade gått och vi checkat in på vårt hotell, hade vi från Umeå bestämt att träffas en kvart före i foajén innan vi skulle gå till restaurangen där vi skulle äta middag.
Jag blev klar tidigt och tänkte att jag går ner och sätter mig och väntar. Satte mig i en grupp med ganska udda och häftiga fåtöljer . Efter bara en liten stund kommer en äldre, mycket stilig herre in med en medelådersman i sällskap. Dom gick med raska steg mot fåtöljgruppen där jag satt, den äldre herren tog en pall och sa - hoppas du gillar musik, för nu kommer vi att spela. ( Det stod en flygel där) Det går väldigt bra svarade jag.
Den äldre herren sätter sig bredvid mig och sen ....ja.. sen fick jag en fantastisk musikupplevelse. Jag satt helt förtrollad och lyssnade på stycke efter stycket. Jag blev tvungen att fråga - vilka är ni? Varför spelar ni här ?
Lång historia svarar herren, ( Inte gud, den äldre herrn) Man skulle bygga om flygen till ett bord och jag som medborgare vägrade. Så ska du skriva en recension om hotellet, glöm inte nämna den fantastiska flygen. - Lovar, blev mitt svar. Den äldre herren fortsatte - tänk att jag fått domkyrkans organist att spela på en hotellbar. Jag har dragit honom i fördärvet :) Han fick torka sina tårar titt som tätt pga av den otroliga känsla som mannen spelade med.
Mitt sällskap från Umeå droppade in och vi fick njuta av FANTASTISK musik.
Oväntat! Såg det inte komma.

Efter en god middag och trevligt sällskap så gick vi tidigt i säng. Jag ringde några samtal hem och tittade på dagens anteckningar.
La mig och somnade.
Vaknade kl 00.30 eller 01.30, minns inte riktigt, av att en lampa i hallens garderob började tok blinka. Vaknade väldigt rädd och fattade ingenting av vad som hände, stod dörren öppen och släppte in ljus i en blinkande  rytm ? Stod någon med en ficklampa? Vad hände...livrädd försökte jag i mörkret tända sänglampan, hittade inte knappen och rädslan ökade. Tillslut blev jag tvungen att slå på mobilens lampa för att hitta lysknappen på sänglampan. Jag klev upp och tittade i hallen, lampan i garderoben hade fått spunk, men det gick inte att släcka den lampan. Jag stänge garderobsdörren som stod lite öppen. La mig, det fortsatte blinka och tillslut började det lysa upp i nästan samma takt vid skrivbordet. Jäkligt olustigt, i ett gammalt hotell, mitt i natten, helt själv. Jag gick upp igen och insåg att datorn börjat blinka???? Tog den och slängde den under kuddarna i sängen. Det fortsatte blinka både under kudden och i garderoben, men började känna mig lite lugnare och lite mindre rädd.
Somnade tillslut om efter många om och män och på morgonen var det inga lampor som blinkade.

Lite trött efter nattens aktivitet, så fick vi på fredag morgon träffa Luleås kommunalråd Niklas Nordström, under rubriken " Nyckeln till god kommunikation" Mycket bra information, diskussion och många skratt.
Jag är mycket nöjd med dagarna i Luleå och deras fantastiska värdskap.
Applåd till Luleå!




Markus Wargh, Luleå domkyrkans organist, som spelade 



onsdag 1 november 2017

Jag kände mig som en polis

Nu när det börjar bli lite regn och slask ute, tänkte jag att jag behövde en ny jacka. Jag går ju mellan tågstationen och arbetsplatsen i ur och skur. Många av mina ytterplagg är av material som suger åt sig regn.
Sagt och gjort, på en sportaffär hittade jag en bra jacka som tål lite hårdare klimat.
Några dagar senare var jag på ICA i Nordmaling med min dotter och hade min nya jacka på.  Före oss i kön stod två poliser som inhandlade lite lunch.
Det kändes plötsligt som om jag hade köpt en polisjacka, fast utan polismärken, tyckte jag kände mig lite som poliserna framför oss.
När det var våran tur och poliserna hade lämnat byggnaden, sa jag till min dotter lite tyst.
- Jag känner mig som en polis i den här jackan.
Min dotter tittade frågande och storögt på mig.
- Mamma du ser verkligen inte ut som en polis, långt ifrån.
Nähä, detta blev ett typiskt exempel på när tanken inte överensstämmer med verkligenheten, hon plockade snabbt ner mig på jorden igen min dotter. Tänk vad kläder kan få en att känna.
Men i dag har jag faktiskt varit på möte med  bla Polisen, å efter att ha hört hur dom jobbar i Umeå så skulle  jag med stolthet vara deras kollega, kan inte med säkerhet säga att dom skulle vara lika glada, men....


Allvarligt talat; I dag på förmiddagen så diskuterades tryggheten i ett växande Umeå  med Anders Ygeman (S) riksdagsgruppens ordförande - tidigare inrikesminister- samt polisen och UmeBRÅ. Mycket bra samtal och dom gör ALLA ett fantastiskt jobb med att hålla Umeå tryggt.  Det är verkligen många personer, organisationer och tjänstemän som behövs för att göra ett område, samhälle eller en stad tryggt.
Allt från att planera byggandet i kommunen till att ha ett aktivt föreningsliv i stan, från Polis till nattvandrare osv.
Alla behövs och alla kan verkligen göra skillnad, bara vi samarbetar och samtalar med varandra.



Anders Ygeman i diskussion med Polisen 

Vävens helt otroliga toaletter

God arbetslunch