Hänger ni med på en krasch till?

I perioder så har jag försökt starta upp bloggen igen och det kraschar alltid.
Den startades för att jag skulle kunna beskriva/ förklara vad en Intendent gör på Olofsforsbruk gör när museet inte är öppet. För den frågan fick jag ofta - men vad gör du när det inte är öppet? Så slappt jobb.
Allt jobb görs när bruket inte är öppet, vill jag bara upplysa er om!
Det var fantastisk roligt och läsarna insåg att det hände mer än vad man kunde tro och jag fick min lust till skrivandet tillfredsställt. 
Sen började jag som ombudsman för Umeå arbetarekommun. Då blev det inte lika enkelt att skriva, kände att jag var tvungen att vara lite politiskt korrekt, som jag inte alltid är. Kände inte att jag kunde skriva ironiskt, vridet och kul. Lusten dog.
Men...kan jag ha vilat mig i form? 

Nu när jag jobbar på Medborgarskolan med folkbildning, utbildning och allt däremellan så har tanken slagit mig lite nu och då, att det finns stunder och ögonblick som vore fantastiska att dela med mig av. Känner lite som med Olofsforsbruk, undra om folk verkligen förstår vad jag gör på jobbet och vilket otroligt intressant jobb jag har. Alla fantastiska möten med organisationer, människor, föreningar, samarbetspartners, ja kort och gott människor. 
Sen att återigen få jobba i den kommun som jag både är född, uppvuxen och levt hela mitt liv i, är fantastiskt. Man får tycka vad man vill om Nordmaling, men det är underbart att gå ut genom dörren ( hemma eller på jobbet) och jag vet att jag inte behöver gå många meter innan jag säga hej till någon, stannar och prata en stund eller få en fråga - När startar ni Meditationskursen som jag läste om? 
Fantastiskt! 

Min dag i dag var ett bra exempel på en dag där människor och jobb länkar ihop sig. Mina möten med människor i dag gjorde jobbet bättre och människorna jag mötte fick hjälp att komma vidare i sina funderingar tack vare mitt jobb. 
Jag fattar, svårt att hänga med, men känslan är som handen i handsken. 

Men vi kör väl, hänger ni med på en krasch till?