söndag 18 december 2016

Lucia - på Strandholmen och Olofsfors bruk.


På Luciadagen mitt i all förväntan och stress för att få allt på plats och få allt att klaffa, så ringer Anders Wikström från Radion och frågar om jag kan komma till strandholmen och vara med i en radiointervju. Hm.. lite stressigt är det, men ok jag kommer på min lunch och se om jag kan svara på några frågor, svarade jag. Det skulle så klart handla om lucia.
Ilar hem och slänger i mig gröt stående i ytterkläder och vinterskor och åker sen till strandholmen, mitt gamla jobb för övrigt.
Väl inne i foajén så står radiokillen, Marita min gamla chef, Elenor Bodel som också ska bli intervjuad och några boenden på strandholmen.
Direkt jag kliver genom dörren så känner jag mig som hemma, en känsla av -här har jag varit förr och här har jag upplevt många fina stunder och högtider som bla lucia. 
Det sitter några boenden i sittgruppen i foajén och väntar på att ett luciatåg från Kyrkovallens skola ska komma och lussa för dom.
Under tiden så går radiokillen ut i sändning med Elenor Bodel och jag börjar förstå att vi inte bara väntar på luciatåget från kyrkvallens skolan utan också på en lite äldre Lucia från Tallbacken, en tant som gärna tar på sig rollen som senior lucia. Med den informationen stiger spänningen. 
Det börjar strömma till tanter och farbröder som förväntansfullt sätter sig på stolar och vissa använder sina rullatorer som stolar. Och plösligt så kommer senior lucian inrullande i en rullstol med ljus i sin krona. Så vacker hon är, tänker jag nästan lite rörd. 
När jag står där så kan jag inte låta bli att tänka, hur kan vårdjobben ha så dålig status och vara så oattraktivt? Det övergår mitt förstånd. Hur kan detta jobb inte vara det mest fantastiska jobb man kan ha.
Tänk att få ta hand om de människor som byggt upp det samhälle, det Sverige vi lever i, som kämpat på ett eller annat sätt för att vi skulle få det bra.
Tänk att ha ett jobb där du får lyssna på människor som berätta om sina liv och får hör hur de ser på den utveckling som varit. Att få förgylla deras tillvaro och vara en del av deras liv.
Eller att få vara deras förlängda arm, som många behöver när man blivit äldre och inte kan klara allt själv, uttrycka sig, klä sig, äta, utan blir beroende av samhället.  Tänk att få vara den personen, den som vårdar, lyssnar och den som får världen att blir lite bättre. Jag saknade plötsligt mitt gamla jobb och alla fantastiska människor som både jobbar och bor på Strandholmen. 

Väl tillbaka på Olofsfors bruk, så fortsätter förberedelserna inför kvällen - Sveriges kallaste lucia. 
Och vilken kväll det blev. Så fint! 
Sång, känsla, stämning ...ja allt var på plats. Även en otroligt stor publik, jag jätte jätte glad för alla ni som kom och hoppas att ni kände samma som jag. 
Kylan har jag redan glömt. 








Inga kommentarer: