Storytelling på bruket

För några år sedan gick jag en storytelling utbildning eller en berättar kurs, men Marianne Folkedotter och Jenny Eklund.
Det var fantastiskt roligt. Vi var flera stora och små företag som skulle på tre dagar hitta företagsets historia och berätta den. ( kortfattat)
Jag som kom från Olofsfors bruksmuseum och var van att berätta brukets historia så fort vi har guidning, fick tänka om lite. För många företag tex mejeriet berättade hur mejeriet blev mejeri. Men det kändes lite för uttjatat för min del.
Vad finns det för historier som utspelas på bruket?  Varför ska man komma till bruket? Vad upplever man när man jobbar på bruket ?
Ja frågorna hopade sig och jag fick verkligen tänka till.
Dag tre slutade med att vi utan papper /text skulle berätta vår historia / berättelse inför kamera. Så det är dokumenterat.
Denna berättelse kan man använda sig av när man ska hålla ett föredrag om bruket, som inte är en guidning, presentera bruket i något samanhang osv.
Jag letade i dropbox i dag efter vår logotype och hittade den berättelse som jag skrev på utbildningen.
Den är faktiskt lite bra tycker jag.....
Den beskriver verkligen det jag tycker är så fantastiskt med bruket ( konstigt?? jag har ju skrivit den själv :) )
Lite långt inlägg blir det... men....

Berättaren i egen låg person.

OLOFSFORS BRUK

Klockan närmar sig stängning och jag påbörjar min vandring runt bruket för att låsa. Det har varit en bra dag, jag går mot hyttan med en varm känsla i kroppen.  Tänk att jobbet som intendent här på Olofsfors bruk skulle innebära att jag får vara med om möten som på riktigt betyder något. Det är nästan alltid någon besökare som biter sig fast i en, någon som berättar för mig att de har anknytning till järnbruket, en bruknörd som stått vid blåsmaskinen hela dagen och kommer förbi bruksinformation innan hemfärd för att tala om vilken fantastisk maskin vi har eller någon som just lärt känna bruket och nyfiket frågar ut mig om allt möjligt.
I dag var inget undantag.
Oscar 9 år och hans morfar Gustav kom i god tid innan guideturen skulle starta. Oscar berättade med iver i rösten, medan hans morfar köpte biljetter av mig, att han skulle få se vart morfars farfar hade jobbat.
- Farfar Johan arbetade på bruket för länge länge sedan, fortsätter Oscar, kände du honom? Oscar kan inte stå still, han stuttsar ivrig omkring och jag förstår att morfar verkligen lyckats få sitt barnbarn intresserad av deras gemensamma historia.

Gruset krasa under mina skor när jag går mot grässlänten som leder ner till hyttan. Jag blir nästan alltid stående några sekunder just vid slänten och bara suger in den vackra vyn som slår emot mig. Härifrån ser man ån som vilt ringlar sig vid gräskanten och den välbyggda hyttan som ståtligt liksom reser sig ur vattnet. Det är som en tavla.
 När man går in genom den stora porten känns det nästan som om man kliver in i en annan värld, lite mörkare, lite fuktigare, lite kyligare och lite mer spännande än världen utanför
Jag går med snabba steg mot kolvagnen och trappan där lysknappen sitter för att släcka, när jag plötsligt hör röster. Hjärtslagen ökar en aning, jag borde vara ensam här nu. Var kommer rösten ifrån? Jag tittar mig omkring och försöker vänja ögonen med den något skumma belysningen, tittar bort mot det gamla hisschaktet, men jag ser ingen. Kan det vara labbi Sara som äntligen vill visa sig för mig? Vårt eget bruksspöke som sägs bo i labbit och som några sett vandra omkring med ett barn i famnen.

- Men var bodde han igen sa du? Ett barns nyfikna röst hörs från övervåningen.
- Han bodde med sin fru och deras fem barn i ett av husen som vi såg mitt emot bagarstugan. Det var här i hyttan som han arbetade, flera dagar i streck, svarar en mansröst
- Fick han inte sova hemma på natten? Fortsätter barnet.
Det känns som om jag gör något olagligt när jag står kvar och fortsätter att lyssna, men jag förmår mig inte att bryta denna stund. Är det Oscar och hans morfar, de som tidigare i dag gick en guidad tur tro?
- Min pappa, var ungefär lika gammal som du är nu Oscar, när han fick gå ner hit med fika och mat till sin pappa. Ingen fick lämna byggnaden så länge det brann i masugnen. De arbetade i sex timmar och fick sedan sova i sextimmar så länge kolet räckte.
Det blir tyst en stund. Det är Oscar och hans morfar. Jag kan inte låta bli att småle där jag står som fastspikad i backen och inser att Oscar är lika ivrig nu, som tidigare i dag.
- Kom går vi och tittar i labbit där arbetarna sov, vi kan äta äpplena där som din mormor skickat med oss, säger morfar.
-Jaa, nästan tjuter Oscar uppspelt. Vi ska äta på samma ställe som din farfar.  Det börjar röras på övervåningen och jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen, när Oscar tvärt skriker
 – Stopp morfar, du går först så kommer jag med fika till dig, som förr i tiden.
Jag hör någon som gå mot trappen där jag står.
- Ja, så gör vi. Du Oscar, får vara min pappa och jag är min farfar som väntar i labbit på att någon ska komma med mat.

Jag släpper lysknappen och går snabbt mot porten, jag tror att jag låser här lite senare.
Jag låter historien och upptäcktsfärden fortsätta mellan generationerna