fredag 25 augusti 2017

Plötsligt händer det


Ja, nu har det snart gått tre månader sedan jag slutade på Olofsfors bruk, mycket har verkligen hänt och saker fortsätter att hända. Men en sak är säkert, det har varit svår är att släppa bruket. Vet inte om jag gjort det än, men jag verkligen är på god väg. 
Jag kan säga att jag behövt dom här månaderna att bli bara Åsa igen, man har som varit ett med bruket i 5,5 år, så skilsmässan var inte helt enkel. Sen råkade jag ju fylla 50 år just när jag slutade, så att efter resan till Grekland som jag gjorde med barn, barnbarn och alla respektive blev det lite kidnappningar både här och där av polare, syskon osv. Fantastiskt kul! En kidnappning blev ju tom Youtube film, helt otroligt. Sen var det mer än en avtackning från jobbet också, fantastiskt kul. Både medarbetare, bruksgruppen, guider, m.m. och styrelsen. 

Sen när allt lugnat sig lite så får man börja fundera, vad vill jag göra. Starta eget? Bli anställd? Vad vill jag söka för jobb? Hur kan något jobb matcha Olofsfors bruk. Ska jag kanske läsa en kurs? 
Jag har sökt flera jobb, men verkligen inte känt att det varit helt rätt. Jag hamnar så lätt i ett administrations träsk, förstå mig rätt nu. Inget fel på kontorsjobb, de senaste 10 åren ( minst) så har jag haft kontorsjobb men dom har varit kombinerade med något kreativt, träffat folk, informerat, guidat , utställningar, byggt shop osv. Så om jag ska trivas ( tror jag ) så måste det finnas kreativitet, variation och klurigheteter. 
Det verkar inte helt enkelt, dom jobben växer inte på träd.

Men nu tror jag det har hänt!!!
Jag har varit på anställningsintervju och en kompletterande träff, så nu har vi bara löneförhandlingen kvar. 
Det känns otroligt spännande, utmanande, och samtidigt lite hemtamt och jävligt kul. Kände mig som ett barn på julafton när jag fick beskedet. Ni vet den där känslan då man inte kan stå still, man skulle helst bara vilja springa runt och skratta, skruva upp musik på hög volym och bara studsa. 
Men som gammal facktant så är inget klart förrän man skrivit på ett avtal. Så......men så här nära har jag inte varit ett nytt jobb. 
Och alla dessa miner ( fotot nedan) kommer mina ny kollegor att få vänja sig vid. 
Ledsen, men så är det. 
Vissa bilder ser faktiskt ut som dom är tagna från mitt nya jobb...haha.



2 kommentarer:

Alexandra Lovén sa...

Alltså alla som får dig som kollega Åsa ska veta att dom är så jävla lyckligt lottade!!!! HÖR NI DE FRAMTIDA KOLLEGOR :)))

Anonym sa...

Instämmer!!!! Lyckliga dina nya kollegor!!! Ewa Klarström-Karlsson �� ������