måndag 29 september 2014

Tid för reflextion

Ja då var det måndag morgon igen.
Det är en väldigt märklig situation att plötsligt jobba halvtid.
Det påverkar jobbet och en som person mer än vad man tror.
Jag tror att alla som arbetat som intendent här på Olofsfors bruksmuseum känner igen sig i beskrivningen att man bär hela bruket på sin axlar. Att stegen från att driva ett eget företag, från att ha arbetat på bruket som intendent är minimalt. Och det är nog mera en känsla än en sanning. Men man blir oersättlig i känslan på något vis. Gör inte jag detta vem gör det då? Om inte jag bryr mig, vem bryr sig då? Om inte jag ser till att bruket utvecklas, vem utvecklar det då? Vem ser till att besökarna vill återkomma, om inte jag gör det? Ja ni förstår känslan.
Men med att vara borta från bruket halvtid, så kryper en ångest på,  men också en känsla av att släppa taget. Bruket står kvar och ser ganska sig likt ut, även om jag varit borta i 2,5 dag.
Nu måste jag fokusera på det som är viktigt, så att min tid blir så effektiv som möjlig. Även om jag knappt vet vilka arbetsuppgifter jag släppt, så har jag släppt. Jag kan inte göra allt jag gjort på 100 % på 50 %.

Sen dyker plötslig ett privatliv upp som fått stå åt sidan under en längre period, man har fått föra in träffar med släkt och vänner i kalendern för att hinna med.
Nu har jag två torsdagar på raken åkt in till Umeå för att hälsa på min son och strosa på stan, med min dotter och mittbarnbarn. Jätte lyxigt och balsam för själen.
Jag har påbörjat en home make over i köket som jag väntat på så länge. Jag kan nyttja helgerna till något kul, inte bara ligga och dö framför tv:n.

Förstå mig rätt nu, det kanske låter som om jag varit fånge i mitt jobb. Å det har jag inte. Men det är ett otroligt intensivt, roligt, intressant, utvecklande jobb som man lätt slukas av. Och det är så lätt att säga att man måste se jobbet som ett jobb, men det är lättare sagt än gjort.
Jag, sa så till Lennart Olofsson som jobbade här tidigare -  det är bara ett jobb Lennart, du måste se det så.
Men..jag vet faktiskt inte vad som händer eller var det börjar att ändras ???
Samtidigt som man har den mest fantastiska arbetsplats, så slukar den en helt och hållet och alla ens tankar och sinne finns i Olofsfors.
Det är jätte konstigt!

Men nu vecka för vecka, så känner man mer och mer att - detta är ett jobb. Man kan inte hur länge som helst ge bort hela Åsa. Och det är denna halvtid som gett den distansen och ett liv utanför bruksområdet. Det är både otroligt skönt och skrämmande. Nästan lika skrämmande som att sjunga med Caroline af Ugglas :)





Inga kommentarer: